Att vara eller icke vara

Att vara eller icke vara, det är frågan
Det har gått några år sedan jag startade min blogg
 
 
Så här så livet ut på den tiden
Jag pendlade mellan England och Sverige
Päron växte på Cecilias bakgård
Jag var mitt i livet
 
Jag kastade mig in i skrivandet och varje dag kände jag glädje över att skriva
Sista halvåret har det blivit allt mer sällan
 
Jag älskar att skriva men då måste man ha något att skriva om som man vill dela med sig av
Jag satt mig ner och läste igenom sista tidens inlägg och jämnförde med de jag skrev i början
De andades hopp och glädje vilket jag också står för som människa
Numer finns det en krystad antydan till hopp nästa så att jag får tvinga mig att skriva på det viset
Jag beskriver mest ett liv i sjukdom
Ett av syftena med bloggen var för mig att berätta om min tankelek
Ser jag till idag så leker inte tankarna
 
Jag ställer mig frågan om jag ska lägga ner bloggen?
Vem vill läsa om sjukdom och elände?
Det är då jag tänker på mina fasta läsare
De som finns där hela tiden och går in för att kolla om jag skrivit något nytt
De är de läsare som jag haft med mig ända sedan början
De jag lärt känna som vänner
Inte facebookvänner utan en annan slags vänskap
Jag vill ha kvar den vänskapen så jag kommer att fortsätta att skriva när jag själv känner för det
Jag vet att det kommer att handla mycket om sjukdomar för det är det jag lever i .
Små korn av de stunder jag kan leva som alla andra ska också få plats
Så välkommen att fortsätta att läsa om du vill följa mig i motgångar inte bara medgångar
 
Det finns småsaker och det finns större att bekymra sig över
För två dagar sedan var jag säker på att nu kunde jag bryta isoleringen och börja träffa människor
Just den eftermiddagen kom Janne hem med halsont och förkyld som bara den
Inte för att jag går och väntar på förkylningar så i går tog jag en långpromenad och hälsade på Cecilia
Vad händer?
Jo idag vaknar jag genomförkyld igen men det tänker jag strunta i
Jag kommer inte att dö av en vanlig förkylning så det får bli tuta och köra och se vad som händer
 
Att jag tar så lätt på det här helt plötsligt beror säkert på mitt allmäntillstånd
Det kliar på mina armar och på ryggen så jag har håller på att bli galen
Någon gång vid middagstid kör det igång och är som värst på kvällen och natten
Jag har cortison krämer i olika styrka men de hjälper inte längre
Snacka som snyggaste armarna i världen
Hela underarmarna är fyllda av blåmärken
Janne skojade med mig och sa att nu får du ta på dig långärmat så att folk inte tror att jag misshandlar dig
Dags att ringa hudmottagningen igen för sova det vill jag
 
Med all medicinering kommer också ett illamående som gör att jag känner mig gravid hela tiden
Det finns hjälp att få men jag försöker låta bli att öka på mediciner i olika varianter
Till slut blir så att man äter en blå för att kunna äta en röd.............
 
Kan bara säga att just nu har jag svårt att hålla humöret uppe för jag är verkligen skitless på att vara sjuk
Mitt i allt det sjuka försöker jag att hitta på saker
Jag har redigerat 3/4 av mitt bokmanus
Jag har målat en tavla
Jag har planerat att göra en ny foto och tavelvägg här hemma
Jag har planerat att åka till Umeå och hälsa på mamma och pappa
Jag har planerat att rymma
Oooops vad skrev jag nu
Troligtvis det jag helst vill
Det mesta jag planerar blir inte av
Min motor drar mig inte framåt
Skulle behöva någon som puttar på så startmotorn går igång
 
Nästa gång jag skriver är det säkert mycket bättre och en positivare Lisbeth
Även jag får känna så här det har jag börjat tillåta mig själv
 
 
 
 
 
 
 
#1 - - Mickis:

JAG är GLAD att du fortsätter skriva ❤️
Men det är så att livet kommer i olika faser o ibland är det lätt att va positiv ha framtidstro o ibland är det djävligt svårt!!!!
Det är ok att skriva när man har lust!! Jag gör det.. Det är ok att skriva om sjukdomar o jobbigheter när det är så man känner det... Det är DIN BLOGG DUN VARDAG DITT LIV!!!!
Man kan ju inte hela tiden försköna allt även fast man gör det ändå... ;-)

Då beh ngt effektivare klådstillande! Atarax tavegyl? El ngt annat som gör att klisignalerna blir färre ❤️

Varty ska du rymma? Tänkte om jag kunde hänga på.. ? ;-)

Styrkekramar ❤️

#2 - - Med Lenas egna ord:

Hej!
1. Tack för att du fortsätter att skriva! Tycker om att läsa det du berättar om ditt liv (som inte alltid är bra. livet alltså).
2. Trött på alla dessa klämkäcka notiser om hur UNDERBART allt är. Jag tror att de allra flesta grovt överdriver, de törs inte tänka på eller skriva om det som är svårt.
3.Inte så bra för dig att din sjukdom poppar upp i i intervaller. Måste vara hemskt att ha denna oro.
4. Bra att du har din konst och inredningen att "syssla" med. Det ger guldglimtar i tillvaron.
5. Ser redan fram mot nästa blogg!
Kramar Lena

p.s. Är det dina päron på bilden? Kommer ihåg pappas alla spaljépäron som var så goda! Jag fick ta vad jag ville i trädgården, bara inte päronen! De var till disponenten. Men det var just päronen som var bäst och, framför allt, spänningen att palla av dem :D

#3 - - Cici:

Hej Lisbeth!
Det var längesedan jag kommenterade på din blogg, men med ojämna mellanrum tittar jag in här, håller ett öga på hur du mår.
Jag håller också just bara liv i min blogg, vilket naturligtvis resulterar i färre som läser den, vilket resulterar i att det blir färre jag kommenterar osv. Kanske är det så att man skrivit av sig det mesta efter ett tag och känner att man mest upprepar sig. Likadant med kommentarer.
Jag har tänkt tanken att avsluta bloggandet, men så tänker jag att nja, jag vill nog inte släppa kontakterna helt. Och så är det det där med fotandet. Att lägga ut bilder på facebook är inte alls samma sak som att göra detsamma på en blogg. Fb är som en blinkning och så ligger det tjogtals med nya inlägg över det man nyss la in. Däremot gillar jag den där känslan av direkthet som finns där.
Så jag fortsätter väl så som jag gjort den senaste tiden, skriver något inlägg per vecka och knappt det. Läser någon annans blogg då och då, kommenterar sällan.

Jag hoppas att du ska få hjälp med din klåda snarast, att du ska få känna dig pigg och hoppfull inför framtiden. <3

#4 - - Beppan:

Allt är inte rosenrött - även om det ser ut så om man läser inläggen på facebook...
Ätit gott, tränat, renoverat, festat, rest till exotiska platser etc. En fasad som många vill visa upp inför omvärlden.
Sanningen är ofta en annan.
Fortsätt du att skriva om livet som det verkligen är! Det är du så bra på.
Hoppas du hittar något som får klådan att ge sig!!
Kram :-)

#5 - - Annika:

Skönt att skriva av sig. Hoppas att det snart känns bättre.
Stora kramen från grannstaden

#6 - - cathrin:

Lisbeth, det du skriver är sådant som jag själv skulle ha skrivit. Har funderat många gånger på att sluta blogga pga just - det handlar mest om sjukdom. Man orkar inte vara käck. Häromdagen tänkte jag på dig - undrar hur du mår. Det är väl det som gör att jag fortsätter och att du ska fortsätta - att någon tänker på en. stor kram