När ska man vara nöjd?

Vad är det i livet som är viktigast?
Just nu har det mesta runt mig fallit på plats
Jag har ett hem som jag trivs i
Jag har en familj som jag älskar
Jag har tre underbara barn barn
Jag har en mycket bättre ekonomi
 
Ändå så känner jag mig inte glad
Uttrycket som säger att hälsan är viktigast stämmer så bra
Så många gånger jag jagat runt i livet och sökt efter det som skulle få mig att känna mig nöjd och glad
Hälsa går inte att köpa för pengar
Man styr delvis men inte helt över den
Den lever sitt eget liv även om jag blundar och knyter nävar så hårt jag kan
Jag har alltid levt utifrån att jag kan förändra saker och ting
 
Nu har jag kommit fram till att jag har fått en överman= mina sjukdomar
Jag måste förstå och gå vidare så gott det går
Jag blir inte frisk inte heller bättre
Blir jag något så är det sämre
Var dag ska levas som det är den sista och morgongaden ska jag lära mig att inte tänka på
 
Varför nu detta?
Sen jag skrev sist har jag träffat några doktorer
Jag ska börja med en nu medicin
Den äter man om man har epilepsi
Den ska döva av en del av ett centra i min hjärna
Förhoppningsvis tar den bort nervsmärtor och tryck som jag har i halva ansiktet
Den kan också få mig mer stabil i sinnet
 
Problemet i det hela är att än så länge får man inte upp mitt kaliumvärde som är så viktigt för att få cellerna i kroppen av fungera som de ska
Ju mer tabletter man äter ju svårare är det att hålla det värdet uppe
 
Just nu kör jag på för fullt
Även om jag ska stupa så vill jag leva så mycket jag kan just idag
Ingen doktor kan säga när nästa försämring sker
 
Det lite slitna uttrycket carpe diem står nu på en väggskylt ovanför min säng
Nu är det inte bara ord längre
Nu är de verklighet
 
Gör som mig se till att fånga dagen
Hälsan lever delvis ett eget liv
Fånga den medans du kan
 

Utan syre

Om man blåser upp en påse och fyller den med luft och sen knyter till: Räcker syret hur länge som helst?
Nej, så klart inte.
Jag känner mig som jag lever i en plastpåse.
Jag ser livet utanför hela tiden
 
Ibland knyter någon upp påsen och jag får andas med djupa andetag
Ibland behöver jag konstgjord andning
Fikat som jag berättade om sist blev ett trevligt avbrott
När jag sedan går hem så gäller det att fortsätta hitta på trevligheter
 
Jag börjar inse att jag är dålig på det
Orken räcker inte till att dra framåt varje dag
De där självklara med att jobba, det saknar jag fortfarande
Kanske inte jobbet så mycket nu men arbetskamraterna
 
Visst har jag gjort lite av varje
I lördags var vi iväg på loppis men det känns tomt ändå
Fattar ingenting
Min Bipolära sjukdom håller sig snällt på plats så inte kommer det från den rackarn
Nej det är något annat i kroppen mer fysiskt som spökar
I veckan ska jag ta nya prover och hoppas igen på ytterligare förbättringar
Ett läkarbesök är inplanerat och jag hoppas innerligt att den doktorn kan svara på en del av mina frågor.
 
Det jag vet nu är att man misstänker att det kan var en interaktion mellan mina olika mediciner som gör att fysiken svajar
Återigen en nål i en höstack men man får aldrig sluta tro
 
Vad ska jag sluta det här inlägget med då?
Jag brukar ju försöka vända det till något positivt
Mmmmm bilen går i alla fall bra
 
 

Ändan bak

Hur man än gör så har man ändan bak.
Det stämmer rätt så bra på mitt liv
Jag försöker bygga strategier för hur dagarna ska fungera så bra som möjligt
Det gör jag tills jag inser att vissa saker går inte att ändra på
 
I det förra inlägget skrev jag om att ta semester från sjukdomen och det har gjort så mycket jag kan
En del saker är det omöjligt att påverka men det mesta går att göra något åt.

Det känns som om jag kommer längre och längre ifrån vardagslivet som jag förväntar mig att man har i min ålder.
Hur mycket jag än försöker gilla det så blir det en lögn
Närmaste två veckorna har jag tre besök varje vecka till någon instans inom vården
Hur ska man då kunna låta bli att leva i sjukdom
Inte lätt
Får köra med varannan dag istället för varannan damernas
 
I dag är det första dagen på 8 månader som jag är helt ensam i lägenheten
I går flyttade den yngste sonen hem till sig
Ni som läst min blogg vet att han varit sjuk men nu har man hittat felet.
En operation väntar och medicinering
Skönt både för honom och för mig
 
För några månader sedan var min blogg en mycket stor del av mitt liv.
Jag går in och läser hos er lite då och då
Det här med kommentarer finns det inte kraft till
I dag när jag skriver de här orden så känns det tveksamt om jag kommer att fortsätta blogga
Att blogga ska vara kul och inte ett måste
Just nu tycker jag inte att det är någon mening
Jag skriver ju ändå bara om hur sjuk jag är.
hur kul är det
Vi får se om det blir ett fortsatt inlägg i veckan eller om jag bara fortsätter med virvelvind
 
Efter jag skrivit inlägget och publicerat det så flög själva fan i mig
Inte tänker jag ge upp
Nu har jag bokat in dotter på en fika på stan
Så ska en slipsten dras
 
Var rädd om er och varandra