Att inte tappa taget

I dag har jag en dag när jag ställer mig frågan om hur gör man för att inte tappa taget?
Tappa taget om livet
I sex år år har jag fört en kamp
En kamp som fått semester några enstaka dagar då och då
Dagar då min kropp varit så snäll att bete sig så jag inte hela tiden känner av den
Jag har varit tacksam över alla muntra hejarop och de har säkert bidragit till att få mig att kliva upp
Det har gjort ont och varit på gräns till omöjligt men det har gått
 
Inom mig känns det något nytt
Mitt liv är inget liv
Det består av att finnas
Jag kan inte delta i aktiviteter som andra och jag jag kan inte följa min barnbarns utveckling
Då säger någon: Ryck upp dig
Jag rycker och jag rycker men inget händer
 
Som tur är så älskar jag min lägenhet
Det är där jag är numer utom korta stunder när Janne skjutsar mig till min dotter
Jag glömde visst att nämna att sjukvården får besök titt som tätt
Jag lyckades få frikort på en och en halv månad
Där är de jättegulliga men de vill inte ha med mig att göra
De tycker alltid att jag ska någon annanstans och skriver en remiss
 
Hopplösheten är som en snara runt halsen
Ni vet jag skrev sist att neurolog och psykistrisk läkare skulle försöka hitta en lösning
Skratta eller gråta det är bara att välja
Psykologen var som ett frågetecken
Man mår inte som mig av ett dåligt psyke
Nej då hon tycker att min medicin för det bipolära fungerar bra och att jag mår bra och jag håller med henne
Så var det neurologen som tyckte att jag skulle gå på gym och höra av mig om jag blev sämre
Jag undrar hur han tänkt sig att jag ska ta mig dit.
Köra bil gör jag inte för tillfället och kliva på och av en buss fungerar inte för det är rätt så högt
Ett annat problem är att fingrarna på höger hand inte fungerar så bra
Försök ta upp ett busskort, trycka det mot betalnings sensorn och sedan stoppa ner det
Nej nej det går bara inte
Jag är inte negativ bara realist
 
I alla bägare blir det fullt till slut och det rinner över
i dag fick jag besked om att mitt magsår som läkte så fint i våras är tillbaks
Fler mediciner och den onda cirkeln fortsätter
Jag har startat en diskusion med min medicinläkare om det kan finnas en möjlighet till att transplantera en ny lever snart.
Det finns en tvekan trots att jag har skrumplever
Operationen är komplicerad och det finns inga garantier för att det lyckas
 
Nu är det dags att vila bloggen ett tag
Den finns kvar men jag kommer inte att skriva något om det inte händer något positivt
 
Sköt om er alla mina bloggvänner
Jag kommer att besöka er och följa er vardag som jag alltid gjort
 
 
 
 
#1 - - Mickis:

lider med dig Lisbeth ❤️
Det är ett litet helvete du hamnat i o ett ekorrhjul där ingen kan/vill/vet vad man ska göra för att hjälpa dig...
Vet ungefär hur det känns... För vi stampar i liknade spår med dottern... Alla kan se att något eller flera saker är fel men INGEN kan hjälpa till att få ordning på allt.. för man VET inte hur o man remitterar än hit än dit o alla säger det är inte mitt område... Typ...
Du har det värre än henne, det har du men det är så frustrerande att inte få ordning på livet.. Det är en djäkla kamp...

Försök stå på dig ang levertransplantationen.. Så här ser jag på det. Det fungerar INTE som du har det nu... Det kanske inte blir bättre av transplantationen MEN då har man ju iaf försökt gå en förändring/förbättring... Orkar du så "tjata på dem"

Tänker på dig!!❤️❤️❤️
Styrkekramar ❤️

#2 - - Cici:

Jag hoppas att du snart skriver ett nytt inlägg, för då vet jag att det har hänt något positivt!

Det här med yrsel och domningar i händerna, det kan inte vara så att du har fått en whiplash-skada vid den där bilolyckan du var med om?

Önskar dig allt gott och ser fram emot att höra av dig snart här på bloggen.

#3 - - Med Lenas egna ord:

Nu förstår jag varför du varit så tyst ett tag! Ja,det är inte roligt att bara skriva om allt negativt som händer med kroppen. Min blogg är för det mesta nattsvart, men jag får lite lindring av att skriva av mig. Fungerar det inte så för di?

Du har ett svårt läge, att ta beslut om levertransplatation är ett livsavgörande beslut. Men att bara sakta bli sämre måste vara hemskt. Jag vet, men har inte på långa vägar samma sits som du.

Det du skriver att att vården inte vill ha med oss kroniskt sjuk är sant. Vi är för dyra. De vill ha en patient som snabbt och effektivt blir bra, kanske med en dos piller. Som inte återkommer gång på gång, med nya eller gamla krämpor. Det har nu gått så långt att jag inte söker vård förrän det absolut inte går längre. Men frågan är om jag blir hjälpt ens då.
(Det har har nu "spridit" sig till tandläkaren, den känslan av att vara en "besvärlig patient")

Jag skulle gärna ta emot e-mail från dig, om du vill ha någon att vara ärlig mot, att få svära och det som kallas "gnälla". att få gråta och förbanna.
Jag tål! Lyssnar gärna och tänker inte vara äckligt positiv! För det är bara så att livet är pest många gånger. Inte för alla, och de som glider på den berömda räkmackan kan inte förstå hur det känns när man bara vill "hoppa av".
Min e-mail är [email protected]
Kram min vän! Hoppas du får en skaplig natt!

#4 - - Soldansare:

Ta hand om dig, Lisbeth. Varma kramar

#5 - - cathrin:

Så tråkigt att läsa att du har det så tungt och att ingen ljusning finns. Jag ska inte ropa något käckt om att "du ska rycka upp dig". Jag vet hur det känns att vilja ge upp allt. Det finns en gräns. Jag vet hur det är också att inte vara välkommen av vården och hur de vill att man "söker någon annanstans". Önskar dig ett ljus i mörkret. Allt gott. Kram

#6 - - Birgitta:

Så ledsamt att höra om att du blivit så mycket sämre. Jag har varit ifrån bloggar en tid pga operationer och sjukdom, så jag har inte riktigt följt dig. Men nånstans kändes det som om du i alla fall höll näsan över vattnet. Men så är det inte kan jag förstå nu.

Skickar en varm gosig kram.